Myter om tygblöjor

Med rispapir inuti avlägsnas bajs lätt. Ullbyxorna hängs till tork, och bomullsbleior läggs i en hink – med eller utan vatten – redo för tvätt. Ett extra lager måste klädas på vid blöjskiftet (ullbyxorna), och om du väljer en brett blöja, måste den vikas och säkras med en hölje på toppen. Samtidigt blir det lättare att ta av en smutsig blöja eftersom sidorna på den våta blöjan kan användas som trasa. Du behöver inte använda blöjkräm eller låta blöjområdet lufta på grund av att det är ömt. Det får luft hela tiden.

Med dagens tvättmaskiner upplevs inte blöjtvården vanligtvis som extra arbete jämfört med att behöva köpa bleior och lägga dem i soptunnan. Det är bara bomullsblejan som måste tvättas mellan användning, vanligtvis en tvättmaskin var 2:a eller 3:e dag. (Tygblöjor i naturmaterialer luktar mycket mindre i blöjhink än använda engångsbleior för att bakterier frodas i fuktig, tätt plast). Eftersom urin och lanolin skapar tvål behöver ullbyxorna sällan tvätt. De hängs vanligtvis bara till tork och behandlas med lanolin efter 2–6 månader.

Under de första levnadsmånaderna kan bajs gå in i blöjtvätten för att det är ganska flytande. Det kan vara bra att använda så mycket vatten som möjligt i tvättcykeln (på de flesta moderna tvättmaskiner är detta ofta ett alternativ, eftersom de sparar vatten). Senare används rispapir inuti blejan. Det samlar upp bajset före tvätt.

En luftig ullblöjhölje fungerar faktiskt som ett spärrlager, och med bomullsbleior inuti kan du själv reglera tjockleken. Barn är olika; några håller lätt tätt, andra måste prova sig fram med extra ullinnlägg eller dubbel ullhölje. En bra tygblöjalösning ska naturligtvis hålla tätt. Det finns flera kunder som rapporterar att de enda gångerna blejan inte håller tätt är när de är på semester med engångsbleior.

Urin och bajs är inpackade i plast och hamnar på soptippen som 1 ton(!) extra avfall per barn. Blöjorna kan inte komposteras, och eftersom de är fulla av väta är de inte lämpade för förbränningsenergi. Vi blir allt bättre på att sortera avfall och att undvika engångsprodukter, ändå utgör blöjorna fortfarande ett enormt avfallsproblem. Det faktum att fler kommuner nu erbjuder subventioner för tygblöjor visar detta! (Läs mer om bidrag för tygblöjor här.)

Att ha en tygblöjhink hemma minskar också annat avfall; engångstrasor och pappershanddukar ersätts med bomullstrasor. Detta betyder pengar- och miljöbesparingar i familjer med små barn som spillar många saker.

Vår hud är inte gjord för att packas in i plast. Med ullblöjhöljen istället för plast får huden vad den behöver mest: tillräckligt med luft. Om bebisen har bajs blir blöjområdet rött ändå, oavsett blöjtyp. (Det händer de flesta oss då och då). Bebisar som använder ullblöjhöljen får luft hela tiden, och öm hud läker därför lyckligtvis snabbt, även utan att använda blöjkräm!

Tidigare var barnkläderna gjorda för stora blöjstumpar. Engångsbleior var också tjocka innan syntetiska sugestoff togs i bruk. I dag är många barnkläder snäva och olämpliga för en stor, mjuk blöjstump. Välj istället lösa, elastiska kläder, helst med hängslen. Sådana kläder är bra för små kroppar, oavsett blöjtyp. Bortom det är blöjstumpen inget problem. Det håller babyns ben lite åtskilda så bajs och luft enkelt kan passera, och det är mjukt att landa på när bebisen lär sig att stå och gå. Att linda det lilla i rena naturmaterial känns helt enkelt tryggt och bra.

Ull isolerar, även mot värme, och det är luftigt. Det är mycket mer behagligt att bära en tygblöja med en ullbyxa på toppen än att vara inlindad i plast en varm sommardag.